Vår på Ven i det blåa Öresund

Vår på Ven i det blåa Öresund

Efter en typisk skånsk vinter är det magiskt med en typisk skånsk vår. Den största förändringen, kanske, står bönderna för. Åkrarna som legat plogade och gyttgiga och livlösa hela hösten och vintern harvas nu och får en oerhörd detaljrikedom och det känns nytt allting. Ven ligger utbrett som ett nybonat golv. Och någon vecka senare när solljuset faller i rätt vinkel ser man att åkrarna redan gror. Grönt spirar i markerna och det är solsken i april. Man vill ta nästan känna på allt.

Rapsen är såklart redan uppe. För varje år som går tycker jag att rapsen är mindre i höjd än året innan och växer snabbare och blommar kortare. Jag vet inte om det har med nya rapssorter att göra eller om det är på grund av klimatförändringar. Det finns en tredje möjlighet också men det vill jag helst inte tänka på.

Begav mig då till Möllebäck för att benen fick bestämma. Ett till synes proffsigt fiskesällskap har hållit till där under helgen. Det är havsöringstider nu. Under vår och höst är de längs kusterna bland varmare vatten och många av dem kommer till Ven för att hitta en varm och grund vik eller bara en skön strand. Både fisk och fiskare, alltså.

Mina egna försök att fånga havsöring har förresten varit smärtsamt händelsefattiga. Jag har gett allt, gjort allt rätt, och ändå har än så länge öringen endast blänkt och skimrat i mina drömmar.

Det här mycket välutrustade fiskesällskapet var hur som helst försvunna och med inte en människa i sikte uppstod den här oerhört kravlösa situationen som bara uppstår när man är helt ensam, helt fri, och har gott om tid. I väntan på att solen skulle sjunka några grader till, jag hade helt enkelt ett särskilt foto i tankarna, dalar samtidigt det inre tempot, som en dykning ned under ytan.

Varje år uppstår det en slags kognitiv dissonans när våren är så långt framskriden att landskapet känns grönt, och det nästan är sommarvärme i luften, men träd och buskar fortfarande är nakna och gråa. Vad ska man tro på då? De skånska årstiderna är verkligen långt långt sammanflätade in i varandra och det är sommar eller vinter vilken dag som helst.

Nu var det i alla fall helt stilla vid backarna kring Möllebäck. Harar sprang efter och jagade varandra i följd. Jag antog att det heter att de ”leker” men tänkte sen att kanske bara fiskar leker. Men i så fall bara vissa fiskar. Har aldrig hört om en torsk som ”leker”. Jag vet så lite egentligen. Heller ingenting om fågelsången. Men jag kan skilja en duvas läte från en uggla. Det kan inte min son. Men jag sa: en duva hoar fem stavelser.

Jag skulle ha ett särskild foto men visste redan att jag inte skulle få det. Himmelen var fullständigt klar. Det är trevligt men ger sällan bra foto. Eller, det ger sällan den bilden jag letar efter. En somrig eftermiddag i april med klarblå himmel kan vara magiskt när man väl sitter där i sin grästuva, men det blir sällan en bra landskapsbild. För det krävs också skugga.

Men det var fint. För det var det. Men jag har inte bilden för det. Jag skulle säga: ni skulle varit där. Eller: tro mig. Hade jag haft hela helhetens helhet. Luften, ljuden, fågelsången, rymden och höjden på allt, och all oerhörd detaljrikedom, och också hararna. Haft det samlat i ett nu och inte sen eller ett var eller ett då. Det går att förmedla med en bild, men inte den som skulle vara det, inte den det blev. Kanske är jag bara en dålig fotograf.

Det är i alla fall vår på Ven i det blåa Öresund. Min son säger till mig att man nu inte behöver ha tjocka jackor och ”rejäla skor” på sig längre. Vi stoppar ned dessa i en kartong, och där stoppar vi också ned all ingroddhet, all lögn och rykten och ränkor från vintern, och förresten alla rejäla tankar också, och så snyter vi oss, och så går vi ut i vår.

.V

Publicerad 17 april 2019